Vart har alla offer för hans naiva lekar försvunnit?

Kommer hem frusen och trött, sparkar av mig skorna utan att egentligen bry mig om vart de hamnar. Luften i huset har den där tysta tystnaden som skvallrar om att det inte är någon hemma, utanför fönstret har blommornas rosa lila blad börjat bli torra från regnet som fallit hela dagen och solen börjar äntligen titta fram.

Har en sådan där intensiv ilska inom mig. Sådär som när man blir mer ledsen och frustrerad än arg, som ett trött barn. Som en överblommad maskros, det räcker med svaga vindar så flyger det lilla tålamod och lugn jag skapat. Vet inte riktigt vart ifrån den kommer,
kanske en blandning av kyla,
stress,
trötthet,
hunger,
att bussen var sen?

proppar munnen full av energi och hoppas på att kunna få tillräckligt med kraft för att kunna fokusera på plugget. Märkte inte riktig när mellanmålet övergick till tröstätning...

Ser med avund på katten som ligger i en varm fåtölj och sover, vetenskapen om att han legat så i flera timmar är nästan värre än hungern. Livet skulle vara så enkelt om man var katt istället, inga bekymmer förutom om matskålen skulle vara tom. Man ser så tydligt på min lurviga lilla vän hur enkelt han ser på livet, det är lätt att leva och det är en sådan självklarhet för han så jag undrar om han någonsin reflekterat över döden. Vart alla fåglar som fått vara offer för hanns naiva lekar har försvunnit. Eller är det en sådan naturlig sak för honom att de kommer försvinna ur sina fjäderbeklädda kroppar och hans sinne stannar som en skugga i kroppen?

Är det så människor ser på det också? Ser livet som en självklarhet, jag har aldrig tänkt på det på det viset, aldrig reflekterat förut över att det finns personer (förutom alla barn som lever obekymrade första tiden här på jorden) som inte inser hur skört vårt liv är. Kanske man borde tänka på det oftare istället för att skriva blogginlägg om hur trött och hungrig man är?