Merhaba

Vaknade med solen bredvid min snusande vän. Lät henne sova och smög mig ut på egna morgonäventyr. 

Gick bort på landsvägarna mellan de små farmarna med kameran. Fångade den vackra omgivningen på minneskort och i mindpics. 

Människorna här vaknade långt innan mig, för djuren men även solens skull. Det var en ljummen morgon, så där perfekt för att gå barfota med tunna kläder. Fågelsången och syrsorna hörs mest, men någonstans från någon lada hörs hamrande och en häst som gnäggar, kor som råmar, tupp som gal och får som bräker. 

Det är dock inte samma ljud som hemma på landet. Allt är mer levande här på något vis. Så mycket mer liv i rörelse. 

Jag går till Đuma och Niko, de fodrar djuren och jag får hjälpa till. De blir glada när jag kommer. Vi utbyter alla ord ur mitt ordförråd, sedan för de monologer till mitt leende. Så mycket kommunikation mellan människor utan något gemensamt språk gör mig förvånad. 

Under mitt besök hade resten av byn hunnit återvända med tomma mjölkkannor. Vi tog följe och vi samtalade om det lilla. Ropade Merhaba till trädgårdarna, verandan svarade. Leenden utbyts och en del svenska ord kommer farandes. De flesta vet vem jag är nu. Emina och jag blev ett rykte som spreds snabbt. 

Solen är varm nu och snart vaknar resten av byn. Frukosten ska snart serveras och vi äter av råvaror som skördats igår. Det smakar annorlunda, solmoget. Innan dess ska jag väcka Emina.