Eldar slocknar alltid tillslut

Jag har försökt att visa dig mig, men du följer samma stigar som förut

Hur långt kan du gå tar din väg aldrig slut?

När kommer stunden du kan stanna och se,

Förstå att det inte bara är åt dig som världen ler

Hur gör man så två ögon kan öppnas, se ur ett annat perspektiv?

känslorna jag brottas med, den är tung, ramlar snart

Vill du hjälpa mig bära, låta mig vila ett tag kunna andas lugnt och veta att allt är bra

Skulle du öppna om jag gav dig min kärlek i ett paket

Med gula sidenband som solen som gick sönder i mig

Vad skulle du använda din present till för något

Låta den vara en väg som du kan trampa på?

Som låter dig färdas dit där det själv är för tungt att gå

Värma dig en regnig oktoberkväll?

Få blommor att blomstra i din värld?

Du kan inte använda mig som en hjälp mot framgång 

Till ett liv där jag kommer vara gråare än betong

Även blommorna kommer om ett tag dö ut

och eldar slocknar alltid tillslut

Din present är unik, kan endast öppnas en gång

Kommer du kasta bort den och låta den bli rader i en sång

Få min sol att gå sönder, byta färgen på det gula sidenband

Som du tillsammans med min kärlek oberört låter falla ur din hand

Det fanns inget sätt att få dig se

Du fortsätter tro att det är åt dig världen ler

Du byter aldrig sida, fortsätter bara som förut

Du kommer fortsätta gå, din väg har inget slut.

Det är liksom mysigt på något vis

Det är liksom mysigt på något vis att åka bussen på morgnarna. Vakna sakta ur morgonens dvala i en atmosfär som är fylld med ett lugn. Endast viskande ljud hörs ibland över det dovt mullrande motorljudet.

Ett bra sätt att få starta dagen innan man kommer till skolans höga tempo.

En av de allra finaste egenskaper

Söker din uppmärksamhet med blicken, letar på djupet efter dina tankar som seglar iväg. Tomheten i dina ögon är på något viss så fylld med liv, finns ett liv en existens i tankarna. Som ett land du byggt av luft, moln kanske? Ett skimrande landskap, kan jag få besöka dig...?

Skulle gå ut på en grön äng med blommor på, plocka av en och en till en vacker bukett och omsorgsfullt knyta ett violett band runt om. De skulle passa så fint i ett glas som kan stå på bordet av moln som vi byggt. Sen kan vi sitta där, se ut över horisonten bortom rosa skimrande bomullstussar.

Något säger mig vännen att rummet inom dig är byggt av kärleken och värmen du saknar.
Gjort en värld av saknad
Ett ställe så finare än det utanför väggarna

Vill kika genom nyckelhålet
Tjuvtitta i dörrspringan
Bara lite...
Se hur du har det, vore lite enklare
För mig
För någon

Men finner inte dörren,
Så långt in, gömd bakom en hemlighet
En murgröna som växt sig stor och låst dörren

Det är en vacker egenskap du har, en av de vackraste
gör om problemen till frågor, löser frågorna och löser problemet
kan vända allt jobbigt
omvandla till ett lugn
ett djup
en dröm
som du vandrar till
vet att du hämtar energi,
kraft, styrka så du kan fortsätta le

Det är endast det du gör när blicken svävar iväg...

Vart har alla offer för hans naiva lekar försvunnit?

Kommer hem frusen och trött, sparkar av mig skorna utan att egentligen bry mig om vart de hamnar. Luften i huset har den där tysta tystnaden som skvallrar om att det inte är någon hemma, utanför fönstret har blommornas rosa lila blad börjat bli torra från regnet som fallit hela dagen och solen börjar äntligen titta fram.

Har en sådan där intensiv ilska inom mig. Sådär som när man blir mer ledsen och frustrerad än arg, som ett trött barn. Som en överblommad maskros, det räcker med svaga vindar så flyger det lilla tålamod och lugn jag skapat. Vet inte riktigt vart ifrån den kommer,
kanske en blandning av kyla,
stress,
trötthet,
hunger,
att bussen var sen?

proppar munnen full av energi och hoppas på att kunna få tillräckligt med kraft för att kunna fokusera på plugget. Märkte inte riktig när mellanmålet övergick till tröstätning...

Ser med avund på katten som ligger i en varm fåtölj och sover, vetenskapen om att han legat så i flera timmar är nästan värre än hungern. Livet skulle vara så enkelt om man var katt istället, inga bekymmer förutom om matskålen skulle vara tom. Man ser så tydligt på min lurviga lilla vän hur enkelt han ser på livet, det är lätt att leva och det är en sådan självklarhet för han så jag undrar om han någonsin reflekterat över döden. Vart alla fåglar som fått vara offer för hanns naiva lekar har försvunnit. Eller är det en sådan naturlig sak för honom att de kommer försvinna ur sina fjäderbeklädda kroppar och hans sinne stannar som en skugga i kroppen?

Är det så människor ser på det också? Ser livet som en självklarhet, jag har aldrig tänkt på det på det viset, aldrig reflekterat förut över att det finns personer (förutom alla barn som lever obekymrade första tiden här på jorden) som inte inser hur skört vårt liv är. Kanske man borde tänka på det oftare istället för att skriva blogginlägg om hur trött och hungrig man är?

Lång tid med många små fina stunder

Längesedan sen sist, jag vet! Men tiden har rullat på utan att jag riktigt märkt när den susat förbi och inte vet jag vart den tagit vägen heller. Mitt liv har varit väldigt enformigt sedan sist så har helt enkelt inte haft så mycket att skriva om. En vanlig dag har sett ut som sådan; vakna, gå till skolan, komma hem, plugga. Vissa dagar har jag till och med hunnit med stallet en runda innan jag börjat plugga, tråkigt liv? Javisst!

Visst har det funnits små guldstunder också jag är bara väldigt bra på att låta de falla i glömska. Jag har trots allt haft picknick med både vänner och familj, spenderat ännu mer tid med kompisar, haft de vackraste upplevelserna tillsammans med min häst och sugit in varenda solstråle jag kunnat nå!

Det har ändå varit bra stunder mellan studierna. Mitt mantra de senaste dagarna har ändå varit 'bara tio dagar kvar' för sedan är det äntligen lov!!

Har en tillflyktsplats bortom stress och problem där man endast känner ett stillsamt lugn

Åker till havet i skymningen med gyllenetider och freestyle i högtalarna, känner hur sommarkänslorna äntligen börjar komma! Somnar till vindarna som blåser ifrån havet, susandet i väggarna blir till lugnande vaggvisor.

Strövar fritt bland träden på stenarna intill havet och lyssnar till fågelsång. Vita bäddar av vårens blommor och små gröna blad i trädens kronor. Går på nötande stigar tillsammans med en som betyder. Sitter på en bänk och kollar ut över skärgården och pratar om allt som är oviktigt och väldigt och intressant på sitt sätt.

Går i en stad med små gator och gamla hus, stryker med fingertopparna på en nerglättad fasad från förr. Ser på klängväxterna som letar sig upp mot de varma solstrålarna vilka kommer från en klarblå himmel, smeker huden och gör vindarna behagligare. De som leker med hårslingan som letat sig ner från en slarvigt uppsatt tofs.

Lagar maten tillsammans på en liten spis, dukar fint med det som finns och rotar fram två ljus ur en bortglömd låda Doften från tändstickorna och den ljumna soppan ger kvällsmaten en stilfull smak.

En tillflykt jag gärna drar mig till är havet, lugnet från ljuset och ljuden finner man endast där. Men ett lugn som får kroppen att glömma bort vad stress och oro är, som får all negativ energi att mynna ut till en harmonisk tillfredsställelse

Vad har ni för tillflyktsplats? Berätta!

Problemet löstes så fort när man väl tog sig tid

Många harm frågat mig varför det inte går att kommentera mina inlägg, och vissa kan men endast få gånger. Började kika runt vad det var som var fel och varför det inte fungerade som det skulle...

Hittade då att det endast är de registrerade användarna som kan skriva komentarer, men har nu ändrat det så nu kan alla, även DU skriva en rad om vad Du tycker om bloggen.

Hoppas på fler komentarer i framtiden nu när problemet är löst!